är min man en bebis eller bara kontrollerar?
Fråga Min man är en stor bebis och mamma. Vi bor tre timmar bort från våra föräldrar och träffar dem ofta, vi ser dem mindre nu eftersom det händer så mycket bråk när vi besöker dem. Vi vill göra tiden för varje förälder lika men det blir aldrig så. Min man vill aldrig gå och hälsa på föräldrar om inte hans mamma klagar på att hon saknar honom då reser vi för att gå och träffa dem direkt! Men när mina föräldrar kommenterar att de saknar oss beter han sig som vad som helst, han bryr sig inte. När mina föräldrar reser till vårt hus för att hälsa på, får han ett raserianfall och klagar på att han inte vill att de ska komma fram och att han kommer att bete sig oförskämt eller säga något oförskämt om de beter sig på ett visst sätt. Jag tycker aldrig om att spendera tid med min familj längre, jag måste alltid ta itu med min mans omogna beteende. Vi har bara varit gifta i två år och hans beteende äcklar mig. Jag vet inte vad jag ska göra längre och semestern närmar sig vilket kommer att göra det dåligt. Han har redan planerat ett helt schema för att spendera mycket tid med sin familj och ingen med min, snälla hjälp!
Svar Hej Allison~
Han kanske är lite av båda. Det är orättvist att han beter sig som han är. Han är omogen och vältränad och kastar som ett litet barn när det kommer till tid och aktiviteter med din familj. Men när det kommer till sin familj gör han en 180 och vill planera saker och spendera mycket tid med dem. Vad är det för fel på den här bilden? Och hur tycker han att det är rättvist att göra detta? Du ska göra undantag för hans familj, men han gör inte det för din? Det är total och fullständig BS. Jag tror att både han och hans föräldrar stöttar varandra i deras sätt att agera.
Du måste sitta ner med honom och ha ett seriöst hjärta till hjärta att prata med honom. Han måste veta hur detta påverkar dig. Och vad du är villig och ovillig att stå ut med i det här äktenskapet. När semestern närmar sig med stormsteg måste du ta reda på vad du ska göra åt den här situationen och vad du ska göra åt det. Kompromissar du och underhåller hans familj hemma hos dig och går sedan till dina föräldrar? Eller säger du bara att jag är klar och tills detta har löst sig, åker vi inte dit (eller åtminstone du) till deras hus eller vice versa (vilket betyder att de inte kommer hem till dig) osv.
Det här kommer inte att bli bättre om man inte gör något åt det. Det blir faktiskt bara så mycket värre ju längre tiden går. Du kanske måste ta saken i egna händer och bestämma vad du ska göra åt allt detta och vart du ska gå vidare.
