Fråga Ok, så om någon skulle titta på vårt förhållande skulle de tycka att det var fantastiskt, och för det mesta är det det. Jag vet inte om det bara är mitt problem eller vad. Vi kommer att ha varit tillsammans i 10 år i februari 2010, vi är inte gifta men har bott tillsammans hela tiden och vi har en ett år gammal son. Min sambo jobbar borta hela tiden han är borta i 10 dagar och sedan hemma i 4 dagar, jag känner bara att vi växer isär. Jag har inget jobb och jag stannar hemma för att ta hand om vår son. Vi bor i en riktigt, riktigt liten stad ungefär en timme från en större stad. Allt är bra för det mesta men när han kommer hem brukar han spendera tiden ute i garaget och dricka ensam. Det stör mig verkligen eftersom jag har en enorm familjehistoria av alkoholism. När vi träffades första gången kunde jag dricka precis tillsammans med honom men nu har jag ingen lust att göra det. För att inte tala om att vi aldrig går någonstans för han säger att han aldrig får vara hemma, vilket jag förstår. Jag har försökt prata med honom om hur mycket drickandet stör mig och han fortsätter bara att göra det. Jag känner bara att jag alltid är den som försöker göra vårt liv bättre och jag tar hand om honom och vår bebis, jag börjar bli trött och jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag vet att jag behöver prata med honom och han kommer inte att gilla vad jag har att säga men han måste göra ett val, sin familj eller drickandet för jag kommer inte att gå igenom det här igen, och jag vill inte min son att gå igenom det. Tycker du att jag är för hård och hur tycker du att jag ska gå tillväga?
Svar Hej Mellissa~
Du måste sitta ner med honom och ha ett seriöst hjärta till hjärta att prata med honom. Han måste veta exakt (och jag menar exakt) hur detta påverkar dig. Och vad du är villig och ovillig att stå ut med i detta förhållande. Naturligtvis kommer han inte att gilla att höra vad du har att säga, men det är bara synd. Han har redan undvikit dig tillräckligt länge för att vara borta på jobbet, och den lilla tid han är hemma spenderar han (som du sa) i garaget och dricker. Han kan inte gömma sig och fly från dessa problem längre. De kommer inte bara att försvinna som han hoppas att de ska göra, det är bara inte så det händer i livet. Du har haft tålamod och har stått ut med mycket längre tid än vad du redan borde ha gjort. Nu är det dags att berätta för honom att han måste bestämma sig för att det är drickandet eller hans familj. Säg till honom att du inte kan fortsätta leva så här b/c det tar för mycket på dig, stressar upp dig, du känner inte att han är personen du blev kär i längre, han har förändrats för mycket. Du älskar honom men du kan inte hålla ut med att han dricker och undvika dig längre. Det är inte rättvist mot dig, din son eller ens honom. Nyckeln här är att han måste vara en villig deltagare för att få detta förhållande att fungera, annars kommer du att tvingas gå vidare med ditt liv utan honom i det. Valet är hans och om han vägrar att göra det, kommer du att göra det åt honom. Tiden har kommit att saker och ting måste förändras till det bättre, eller så kommer du ut ur kroppen och du kan inte längre uthärda det han har utsatt dig för. Och om det betyder att du måste flytta ut och gå och bo hos familjen och vara ensamstående mamma som uppfostrar din son på egen hand, så är det så. Mer kraft till dig, b/c om jag kan göra det med 3 små barn och arbeta, så kan du eller vem som helst för den delen. Jag säger inte att det kommer att bli lätt, b/c kommer det säkert inte att göra det. Du kan också göra vad du vill. Det här handlar inte om honom längre, det handlar plötsligt om dig och din son.
Min far var alkoholist nästan hela sitt liv. Jag vet hur det känns att utsättas för en ohälsosam situation när man har en förälder som dricker och väljer det framför sin familj. Det påverkar mig än i dag. Det är därför jag inte rör något alkoholhaltigt. Visste du att en person som har en förälder som är alkoholist har 50 % chans att bli det senare i livet. Det är sant. Och för att inte tala om att samkönade förälder är en enorm förebild i ett barns liv. Ganska läskigt när man tänker på allt det här tillsammans, va?! Så det borde vara en indikator på hur livet kommer att fortsätta att vara om du väljer att stanna hos honom. Vilket jag starkt skulle avråda dig från att göra. Men det är naturligtvis ett val som bara du kan göra själv. Jag antar att min poäng här är att gå med ditt hjärta och göra det som är rätt för dig och det som gör dig lycklig, och det som är bäst för din son och dig. Vilket val du än gör kommer det inte att bli lätt, det är säkert. Känn inte att du bara måste fortsätta nöja dig med den här behandlingen från honom, när du förtjänar mycket bättre än han för närvarande kan ge dig. Valet är ditt och allt börjar med dig.
Men för att svara på din fråga, nej, jag tycker inte alls att du är för hård mot honom. Du lägger ut vad du vill, behöver, önskar, förtjänar och förväntar dig av honom, men försöker ändå stödja och uppmuntra honom att göra det. Om han vägrar att försöka eller ändra sig, då säger du till honom att du är ledsen men du kan inte fortsätta leva på det här sättet och du går vidare med ditt liv utan honom i det. Visst kommer det att bli tufft men så småningom kan och kommer saker att bli bättre med tiden, om du väljer att vara ensam. Jag hoppas att detta hjälper dig lite.
