De flesta morgnar vördar vi en lugn takt i mitt hem. Vi firar
långsamheten. Men idag är det nästan middag, och vi är sena och jag
kan inte hitta mina nycklar (även om jag vet att jag hade sett dem på disken
bara några ögonblick tidigare). Jag är misstänksam.
"Cassie, har du sett mina nycklar?"
"Ja, jag har sett dem." Min treåring ligger utsvävande i soffan
med fötterna rakt upp i vädret. Hon knackar ihop sina stövlar.
"Var såg du dem?"
"De är till vänster om bakom."
Jag försöker igen, den här gången sänker jag rösten:"Var är mina nycklar,
älskling? Jag vill inte komma för sent.”
Hon kommer upp. Hon tar upp en kulspetspenna från bordet och ger den till
mig. "Här är dina nycklar, mamma", hinner hon säga innan hon
kollapsar i hysteri.
Hon tittar upp och skrattar fortfarande. (Jag är inte). "Åh, nu var det
ett dumt skämt, mamma", skrattar hon ytterligare. "Det var en penna.
Inte dina ke-e-e-e-eys." Hon drar sin lillasyster under bordet
med sig. Båda fnissar.
Tio minuter senare hade jag hittat mina nycklar (där jag, inte hon,
hade lämnat dem), och började med att lasta
bebisen i hennes bilbarnstol och hittade förskolebarnets "kan- behov”
för dagen och förvara dem på lämpliga platser för
senare. För den äldre, en smörgås med jordnötssmör och gelé
och en "apjuice", så uppkallad efter orangutangen som en gång
prydde Tang-påsarna. För den yngre, kex,
cantaloupe och en juicekopp. Och jag har äntligen kommit ihåg
våra biblioteksböcker.
Uppenbarligen är bråttom motsatsen till en förskolebarns egen
natur. På väg till bilen stannar hon för att gömma sig på verandan.
Då gör hon ett pitstop in i sin lekstuga. Sedan pausar hon
för att berätta för mig att potatis inte har blod, men att hon har det.
När Cassie står på uppfarten och återupplever gårdagens pappersklipp
och det efterföljande Barbie-plåstret, motstå lusten att kolla
min klocka.
Det är då jag måste påminna mig själv om att min känsla av brådska i dag är egennyttig. Jag är en upptagen mamma, men jag jobbar
hårt för att hålla mina dagar med barnen "affärsfria". Och
idag ska vi till en enkel lekgrupp. På den här lekgruppen
hoppar vi alla in och ut. Ingen tittar på klockan för att se
när vi anländer. Och ingen särskilt väntar på oss.
Jag inser på en gång att mitt självskapade melodrama
är konstigt tröstande för mig. Det är en påminnelse om de där dagarna
före barnen när någon väntade på att jag skulle komma
någonstans. När min falska känsla av brådska
reflekterades tillbaka till mig.
Sedan undrar jag, just nu, vad jag modellerar för mina barn.
För vi kan inte samtidigt vara nedstämd och lugn.
Vi kan inte samtidigt vara upprörda och uppmärksamma.
Vi kan inte samtidigt vara fragmenterade och medvetna.
Jag inser att jag skulle kunna ta ett ledtråd från barnet och
inte tvärtom. Och så ger jag mig själv en försiktig
påminnelse om anledningarna till att vi medvetet har valt en
långsammare takt för vår familj. Hur närande det kan
vara att ge ett barn – och hennes föräldrar – tid att begrunda.
Dags att låta dagen leka av sig själv.
Dags att åstadkomma saker en långsam aktivitet kl. en gång.
Vi har precis åkt på motorvägen när Cassie skriker från sin
bilbarnstol:”Mamma! Vi glömde att spela "De tre små grisarna"!”
Hon flämtar i sken av skräck och låter mig undra var hon fick
sin känsla för dramatik.
"Vi spelar när vi kommer hem", säger jag. "Vi kommer att ha gott om tid."
Och det gör vi.
Susie Cortright är grundaren av http://www.momscape.com – en onlinetidning som ägnar sig åt att hjälpa föräldrar att fira livet med barn. Hon är också skaparen av Momscape's Scrapbooking Playground:http://www.momscape.com/scrapbooking Besök hennes webbplatser idag för att prenumerera på Susies kostnadsfria nyhetsbrev varje vecka och för att lära dig mer om hennes scrapbookklubb och hennes scrapbookverksamhet hemma.