När jag var sju år gammal ogillade jag redan butiker. Min märkliga mormor Monique (hennes riktiga namn, Wendy, nämndes sällan) skulle släpa mig längs vintagebutikerna på Sydneys Enmore Road, en glamorös eskort i flytande kjolar och tofflor i guldnät, en diskret påse för hennes cigaretter. Medan jag älskade hennes sällskap, hatade jag varje minut i de där butikerna. De konstiga dofterna som blåste upp mellan de hängande rälsen fastnade i min hals och klängde fast vid mina kläder. För min mormor var det en skattkammare av gömda ädelstenar och möjlighet till besök. För mig var det bara gamla grejer.
Det var inte förrän på universitetsåren som min avsky för lukten av smutsig kamfer ersattes av ett desperat behov av kläder som finansierades av en kämpande students lika desperata budget. Det var ett nytt millennium och tillsammans med mina vänner utforskade jag nya identiteter genom mode. De fullproppade butiksställena gav en portal till en värld där 80-talets balklänningar och gnistrande tryck var ironiska, och neon alltid var välkommet. Ur unkna hyllor plockade vi exotiska versioner av oss själva för att bli paraderade bland de Tsubi-klädda folkmassorna på Club 77 i Kings Cross. Klarblå taft med patenterade nanna-stiletter och rockabilly-quiff eller en blekt Hard Rock Cafe-t-shirt gjorde livet till en enda stor utklädningsfest.
JAG KÖPTE EN MEDIOKRA brudklänning för 350 $ OCH DEN VAR BRA
På våra utflykter upptäckte jag att jag kunde sniffa upp en kvalitetspjäs bara några ögonblick efter att jag gick in i en butik, vilket bekräftade mina misstankar med en finjustering av tyget – en färdighet som visade sig vara ovärderlig i mitt första heltidsjobb som marknadsredaktör på en modetidning. Min roll gav exponering för nya etiketter och en ny budget (skriv in Chloé) och min uppmärksamhet vände sig mot allt som är glänsande och nytt. Jag fick smak för lyx och ett konto på Net-A-Porter. Den där beroendeframkallande doften av nya boxar ersatte snart den unkna förälskade parfymen av kläder som hade levt ett annat liv.
foto:tärnklänningar
Den tid jag en gång ägnade åt att trawla genom välgörenhetsbutiker och vintagebutiker gick nu åt till att redigera kollektioner i showrooms och styla modefotografering. Glitter och glamrock gjorde plats för renskuren denim, sidenskjortor och bomullst-shirts. Normcore introducerade sneakers till min vardagsuniform och de udda guldkantade svarta läderaccessoarerna från märken som Saint Laurent fullbordade min funktionella-chic nya look. Mina idoler var de franska redaktörerna som höll sig till en monokrom palett och slog ihop svarta pumps med allt. Mina bilder var där fantasin hände nu.
Vissa vintagepjäser överlevde garderobsutvecklingen. Ett par rödrosa byxor med hög midja som jag hittade när jag var 18 och en marinblå Carla Zampatti dubbelknäppt kavaj med guldknappar fanns kvar. Dessa häftklamrar behöll sin hjältestatus trots flyktiga trender, ändrade smaker och Topshop-inköp. Deras varaktiga vädjan väckte till slut min sovande bowerbird.
Först kikade jag in i innerstadens utlopp av nostalgi mer än något annat, men den här gången tittade jag med nya ögon. Det var inte lamévecken eller broderierna som fångade min uppmärksamhet (även om Guccis nya kreativa chef Alessandro Michele gör ett beundransvärt försök att få tillbaka båda till modet) utan de evighetsdelarna som så ofta gick över för sina mer pråliga motsvarigheter. Vackra tyger som ren bomull eller linne, pälsrockar, vintage Levi’s – saker som har använts bra och som håller livet ut.
När jag nu sparar för att köpa mitt första hus, njuter jag av denna återupptäckta källa till modeinspiration. Det välbekanta surret av spänning slår in vid jaktens spänning. Först nu letar jag i herravdelningen efter överdimensionerade skjortor och svarta judobyxor som efterliknar vad Mary Lou Ryan och Deborah Sams gör på Bassike. Jag letar efter gamla Sportscraft, David Lawrence och Cue, australiensiska märken som har funnits i evigheter och alltid uppskattat bra tyg och tidlös design. Och jag blandar tillbaka det hela med min favoritdesigner och high street-plagg för en look som utan att misslyckas får folk att stoppa mig för att fråga var min outfit kommer ifrån.
För bara en månad sedan belönades mitt fossick med en McQueen-skjorta – vit och krispig, med en fittbåge. Det var som att vinna modejackpotten. Och även om jag inte är säker på att det är 100 procent min stil, så har jag tränat det med de där ljusrosa byxorna i Chloé-stil.
Inte redo att trotsa butiker? Bountye är det strömlinjeformade sättet att köpa och sälja tidigare älskade varor, och nu har appen gått till nästa nivå med en ny välgörenhetsfunktion, som låter dig donera intäkter till en partnervälgörenhet, som Youth Off The Streets. Tillgänglig nu på App Store och på Android i slutet av året.
se mer:brudtärnaklänningar i stora storlekar
Dela de senaste modenyheterna, skönhetstips, kändisstilar. Se nu.