Som mamma sa min intuition till mig att något helt enkelt inte stämde
rätt. De flesta läkare blåste bort min oro för min dotter,
Deborah. De sa att beteendeproblemen bara var "hemska
tvåor" eller "extra familjestress" från min skilsmässa. Jag visste från
tiden av min graviditet att något var annorlunda. Till och med
arbetet och leveransen var ovanligt. Vid två års ålder uppvisade Deborah
explosivt beteende, slog huvudet, skrek under
natten och sparkade på väggar. Hennes första psykiatriska utvärdering
var vid 2 ½ års ålder och kom tillbaka "normalt".
När Deborah blev äldre fortsatte beteendet men var något
hanterbart, med mycket kreativa föräldratekniker och noggrann
övervakning. I tredje klass fick hon diagnosen ADHD och
medicinerad. Detta hjälpte en del men jag kände ändå att
något inte stämde. En second opinion visade fyra ytterligare
diagnoser av OCD, ODD, depression och ångest. Ytterligare
medicinering var till hjälp för beteendet men det fanns alltid
biverkningar. Skolan började bli en utmaning. Betygen var
inkonsekvent och Deborah visade fortfarande inget intresse. Saker
verkade hålla sig stabila i några år.
Sedan, augusti 2000, tog situationen en vändning till det värsta.
Deborah, då 14 år gammal, fick diagnosen bipolär sjukdom.
Även känd som manodepression, är denna psykiska sjukdom
karaktäriserad av drastiska humörsvängningar. Bipolären, tillsammans med
de andra sjukdomarna, förändrade min dotter fullständigt till någon
som jag ibland knappt kände. När vi först fick veta om
diagnosen var jag något lättad över att det fanns en anledning till
det extrema och bisarra beteende vi bevittnade. Men mitt
liv blev en känslomässig berg och dalbana.
Som mamma kände jag direkt att om jag försökte tillräckligt hårt
skulle jag kunna "rädda" min dotter från denna hemska sjukdom. Jag tänkte att
om jag försökte tillräckligt hårt kunde jag "fixa" allt så att hennes liv
skulle vara "normalt" och hon inte skulle behöva lida. Det mesta av det
jag gjorde hade varit väldigt bra för mig själv och resten av min
familj. Men Deborah var i förnekelse och ville inte acceptera någon
hjälp som jag erbjöd henne. Det var den smärtsamma delen
för som mamma ville jag nå ut och skydda henne.
Jag började ett korståg med att utbilda mig själv, gå med i föräldrarnas
grupper, gå på konferenser, läsa böcker, samla
information, nätverka med andra föräldrar, nätverka med
skolan och gå på rådgivning. Jag gick omedelbart på familje
läkarledighet från jobbet och började arbeta med ett reducerat schema
så att jag noga kunde övervaka Deborah tills hon var stabiliserad. Jag
upplever fortfarande att alla dessa saker var väldigt positiva. Men
Jag försökte pressa allt detta på min dotter och förväntade mig att hon skulle
reagera positivt på min hjälp. Det gjorde hon inte, hon kände sig
kontrollerad och kvävd och slog ut ännu mer. Det här var så
plågsamt för mig eftersom jag så desperat ville skydda henne. Jag
förstod sakta att Deborah måste vilja bli hjälpt – inget
kan pressas på henne.
Det gick inte bra för Deborah i skolan och det fanns så många
alternativ för att hjälpa henne att lyckas. Återigen var hon inte
mottaglig för någons hjälp och poliklinisk rådgivning var inte
effektiv. Jag kämpade ständigt mot lusten att pressa mina
kunskaper och idéer på henne. För, trots allt, "mamma vet
bäst". Istället försökte jag vara subtil med henne – då skulle jag
dra mig tillbaka till mitt sovrum och gråta. Jag kämpade mellan upprymdhet –
när hon var på gott humör, ilska – när hon inte ville prata med
mig och hat – när hon svor åt mig.
Jag fortsatte att nätverka och utbilda mig, kom ihåg att göra det
för mig själv och inte pressa det på min dotter. Jag försökte ta hand
om mig själv och att inte ge upp hela mitt liv på grund av den här
sjukdomen. Jag insåg sakta de positiva sakerna med den här
situationen. Som, hur det fick mig att omprioritera mitt liv och
ta ställning för det jag trodde på. Jag gjorde en hel del
själarannsakan och tog några personliga beslut som jag hade skjutit upp
. Allt detta placerade mig långt utanför min komfort
zon och det var ingen bra känsla. Men precis som livet självt är det en
process. Det är personlig tillväxt.
Jag måste faktiskt tacka Herren för hela den här situationen för
det har hjälpt mig på så många sätt. Saker och ting är så mycket tydligare för
mig nu och min väg är mycket tydligare. Jag är inte den med
sjukdomen men jag går igenom en personlig utveckling som är så
häpnadsväckande att jag inte skulle byta ut erfarenheten mot någonting i
världen. Mitt hjärta gör ont om Deborah och varje tår jag gråter
representerar min kärlek till henne. Jag skulle vilja dela min erfarenhet
med henne, göra henne medveten om hur jag mår och vad jag går
igenom. Men hon är inte redo att höra det. Jag skulle älska att
se henne gå igenom en liknande tillväxt. Kanske är hon det, på sitt eget
sätt. Eller så kanske hon ser tillbaka flera år från nu och inser att
hon fick något av allt detta. Jag vet att mitt liv kommer att vara
smärtsamt ett tag men jag kommer att fortsätta att överleva. Jag ber att
all smärta ska vara värd vinsten.
© 2001 av Monique Rider