"Newsweek" publicerade nyligen en artikel om "Mommy Madness."
(21 februari 2005) Judith Warner skriver om "push to be
perfect", som den typ av praktiska modersamhället förväntar sig av
kvinnor idag är "fullständigt oförenlig med någon form av yttre
arbete, vänskap eller liv." Jeff Opdyke, som skriver kolumnen "Love
&Money" i Wall Street Journal flyttade nyligen med
sin familj från New Jersey till Louisiana så att hans fru Amy
skulle ta en ny full- tidschefstjänst (hon hade
tidigare arbetat deltid). Under loppet av tre spalter
skrev han om den svåra belastningen som flytten och förändringen i roller
hade tagit på honom, hans fru och deras åttaårige son. När
det var Amys tur att tala berättade hon om att hon kände sig överväldigad och
kämpade för att balansera sitt pressade jobb med en hektisk familj.
Livet fungerade helt enkelt inte som hon hade föreställt sig det skulle.
Ja, moderskapet är svårt, men mammor är inte de enda kvinnorna som
lider av ett kroniskt fall av missnöje. Samhället
på något sätt säger alltid till kvinnor att vi borde göra något
eller vara någon annan än den vi är just nu. Om vi är
ensamstående frågar folk när vi ska gifta oss. Om vi är
gifta frågar folk när vi ska skaffa barn. Om vi
har barn och går till jobbet ska vi vara hemma. Om vi har
barn och stannar hemma undrar folk varför vi "slösar bort" vår
utbildning. Om vi är unga borde vi se äldre ut. Om vi
kommer överens i åratal bör vi frenetiskt jaga den
ungdomskällan, oavsett om den kommer i en flaska, ett piller eller
operationsrummet. Vi borde vara smalare, snyggare och mer
framgångsrika. Vi har internaliserat dessa budskap i en sådan grad
att vår mest högljudda kritiker bara kan vara rösten i våra egna
huvuden! Vi försöker så hårt att mäta oss med någon idealisk vision om vem
vi borde vara och känna oss besegrade när vi inte möter den perfekta
versionen av oss själva.
Så, hur stoppar vi cykeln? Hur slutar vi definiera
själv efter vad världen förväntar oss att vi ska vara, och istället fokusera
på det liv som Gud tänkt oss? För det första måste vi anamma idén
att vårt värde kommer från Gud, inte från våra personliga
prestationer eller våra ägodelar. Gud formade oss i vår moders
liv. Han känner oss och älskar oss för vilka vi är och var vi är
just nu. Ja, vi kanske är lite grova runt kanterna, men
så länge vi fortsätter att försöka leva varje dag enligt Guds
vilja, jobbar vi på att göra dessa kanter jämna. Det gamla ordspråket
att "Gud är inte färdig med mig ännu" har en hel del sanning
i sig. Vi är alla pågående arbeten.
För det andra måste vi be om Guds vägledning i våra liv. Gud har en
plan för oss. Om vi ber om att få leva ut den planen och närma oss Gud
med ett öppet hjärta och en villig ande, måste vi tro att vi
är precis där Gud vill att vi ska vara i detta ögonblick. Guds plan
för oss kommer att uppenbara sig i hans tid, inte vår. Att se var
vi är nu som vår slutdestination är kortsiktigt. Att tro
att saker aldrig kommer att förändras är att begränsa Guds makt och
inflytande i våra liv.
För det tredje måste vi njuta av resan. Vi tenderar att alltid se
framåt och vänta på att något ska hända. I processen missar vi
det sköna ögonblicket. Livet kanske inte är exakt
som vi hade hoppats att det skulle vara, men där vi är har vi lärdomar att
lära oss och minnen att skapa, om vi bara stannar upp och uppmärksammar. I "Mommy Madness" instruerar Judith Warner oss att
"slänga scheman, stänga av mobiltelefonen, avbryta
lärarna. . . . Låt oss tillbringa lite riktig kvalitetstid med våra
familjer, bara prata, umgås, inte göra någonting på en
stund. Och låt oss vara." Jag tror att hon har rätt
idé. Vi måste se oss omkring och vara tacksamma för
det vi har. Vårt liv kan vara annorlunda än kvinnan som sitter
bredvid oss, men vår uppgift är att göra det bästa av det vi har
fått. Genom att njuta av ögonblicket kanske vi kan vara mycket
mer nöjda med vem och var vi är just nu.
Patrice Fagnant-MacArthur har en Master of Arts Degree in Applied
Theology, är redaktör för Spiritual Woman Newsletter
(http://www.spiritualwoman.net) och författare till "Letters to Mary
från en ung mamma” (iUniverse, 2004).
© Patrice Fagnant-MacArthur 2005