FYRTIO NÅGOT
Ja, jag är fyrtio eller något, fyrtiofyra för att vara exakt och älskar det.
Det kommer inte att finnas några botoxinjektioner, implantat eller fettsugning för
mig. Jag kommer att klara mig bra med det som Gud gav mig, förstärkt av att
leva och äta rätt, med lite träning vid sidan av.
Det betyder inte att jag inte kommer att göra ett depåstopp vid Baskin
Robbins eller frysmatsektionen i mataffären att ta
Mrs. Pillsbury och hennes chokladbitar, skivar och bakar kakor
hem då och då. Eller att jag inte kommer att ordna en tillfällig
sov över med min favoritvän, eller rättare sagt, min
enda skönhet. (Mina döttrar kanske läser.)
Det jag har lärt mig under mina pre-menopausala år är måttlighet,
måttlighet, allt med måtta. Visst ska vissa saker
inte göras alls. Till exempel att äta en halv liter
glass i en matning, eller längta efter den 22-åriga kabel
killen, men det är en helt annan artikel.
Nyligen gick jag på min släktträff och efter att ha ätit lite
för mycket bestämde jag mig för att gå med ungdomarna i hopprep,
singel och dubbelholländsk. Jag hoppade som om jag var 14, okej 18 igen.
Min yngsta syster Detra var vördnadsfull och jag älskade det.
Tyvärr återhämtar sig mina anklar fortfarande från den där smällen
från förr. Nåväl, det blir inga stiletter för mig på
en stund.
Jag nämnde tidigare en skönhet och 2 vuxna döttrar. Jo, ja, jag
är också en statistik. En ensamstående/skild, svart mamma som fostrat
2 vackra döttrar, och som förresten båda har högskole
examen – tack så mycket. Och jag måste tillägga att deras pappa var
alltid där för oss alla. Vi gifte oss alldeles för unga,
vid nitton år gick det bra ändå. Jag tackar bland annat ”All
Mighty” för det regelbundet. Eftersom jag var
gift vid 19, första barnet vid 20 och sista barnet vid 22, blir det lite
lite komplicerat när jag försöker övertyga mina döttrar, 22 och
24 att vänta, särskilt när de har båda villiga beaus (jag gillar
det ordet, det låter så romantiskt.) Det var en annan tid och
det här är en annan värld. Jag kan vänta på mina barnbarn, säger jag till
dem. Nåväl, nog med påminnelser, tillbaka till frågan.
Medan jag upplevde något fyrtiotal har jag lagt märke till den, oj så
subtila bildningen av käkar, gropar ovanför mina knän och den hjärtskärande
förlusten av min 20/20-syn, vilket nyligen fick mig att
se en ögonläkare. Flera återbesök för testning har nu
gjort mig till ett möjligt glaukomoffer. Det här börjar bli
deprimerande, så låt mig upprepa innan jag ändrar mig.
Ja, livet är bra, även vid fyrtio eller något, fyrtiofyra för att vara
exakt.