Stenar har burits av både kvinnor och män sedan förhistorisk
tid. Precis som i den moderna tidens smycken är vackra stenar,
sällsynta och färgglada, oftast det dominerande inslaget i en
pjäs med metallisk inramning för ornament.
Stenarna som används vid tillverkning av fina smycken är i allmänhet
indelade i två klasser - ädelstenar och halvädelstenar.
Dessa termer används flitigt i den kommersiella världen av smycken
när man överväger variation och värde. Även om konstnärliga meriter
bara är en åsiktsfråga, är värdet av en sten vad den kommer att
tillföra på marknaden. Det bör också nämnas att många
människor, såväl samlare som allmänna konsumenter, föredrar det sällsynta
framför det vackra.
Dessa stenar är helt enkelt stenar (mineraler) tagna från jorden,
och efter att de har förbättrats genom att hantverkarna skär och
polerar, är de finaste och mest sällsynta av dem vad vi kallar ädelstenar.
Ädelstenar
De mest ädla stenarna är diamanter, smaragder, rubiner och
safirer. Pärlan klassas ofta med ädelstenar.
Även om det strängt taget inte är en sten, har den en
berömd plats i smycken.
Halvädelstenar
Ett stort antal stenar som används i smycken är kända som
halvädelstenar; de viktigaste är följande:ametist,
lapis-lazuli, turkos, akvamarin, topas, månsten, peridot,
opal, turmalin, zirkon, krysoberyl, alexandrit. Andra av
mindre betydelse även om de används ofta är:krysopras, jade,
granat, agat, azurit, malakit, blodsten, korall, karneol
och många andra. Även om dessa stenar är relativt vanliga och
billiga är de oumbärliga för arbetaren i smycken.
Mångfalden av färger som finns i dessa stenar gör det möjligt att
producera ovanliga mönster av konstnärliga förtjänster och anpassa dem till
bärarens personlighet och kostym. För mer detaljerad
information om ädelstenar hänvisas läsaren till "Gem
Stones" av G.F. Herbert Smith, även "The Curious Lore of Precious Stones", av George Frederick Kunz.