För ungefär 4 år sedan gjorde jag det.
Tills en god vän föreslog att vi skulle prova det. Jag var tvungen att erkänna att jag
var nyfiken, men var inte nätdejting för otäcka förlorare och
människor som hade något att dölja? Var det inte bara för dem som
inte kunde få en dejt på "gammaldags" sätt?
Jag lät min vän övertala mig att bläddra i några bilder på en av
de mer populära dejtingsajterna. Jag måste säga att det fanns några
ganska anständigt utseende män där. Deras profiler fick dem att
låta som ganska mentalt stabila människor. Jag var tvungen att erkänna
att den enda saken började bli riktigt tråkig. Jag hade gjort
barscenen (som vi alla har gjort), låtit vänner försöka "koppla mig" med
någon annan datumlös, kräsen singelperson (men varför vissa av dem tänkte de hade rätt att vara kräsna, jag har ingen aning),
utan framgång.
Nätdejting, här kommer jag. Jag tänkte "Vad har jag att förlora?"
I det absolut värsta skulle jag träffa fler av samma typ av förlorare
som jag hade träffat. I bästa fall skulle jag träffa någon som jag faktiskt var
kompatibel med som också kunde relatera till mig.
Jag hade ett annat dilemma när det gäller dejting. Då hade jag
vart skild i ungefär ett år och jag har 2
barn. Nu vet jag att ni damer som är skilda med barn
kan relatera till det jag säger här. Att hitta en anständig
man är svårt nog, lägg till det faktum att jag letar
efter en anständig man som jag kan lita på ska vara runt mina barn.
Att hitta en man var som helst om detta planet, som jag inte skulle ha något emot
att låta min son efterlikna, är som att försöka hitta ett par Manolos
till försäljning på Sears.
Hur som helst, jag registrerade mig med min vän på en av de "större"
dejtingsidorna. Jag träffade en kille som sa i sin profil att han var
5'10″, med en atletisk kroppsbyggnad. Han hade ett attraktivt ansikte, han var
skild och han hade 3 barn som för närvarande var i hans
vårdnad. Han skickade ett mejl till mig. Vi korresponderade via e-post i
ungefär 2 veckor, varefter vi bestämde oss för att träffas för lunch på
en lokal restaurang.
Han kom till restaurangen tidigare än jag. Tillräckligt tidigt för att
ha redan satt mig när jag kom dit. Han reste sig knappt för att
skaka min hand när han sa "hej", vilket jag tyckte var lite
konstigt, men vad som helst. Vi pratade från lunchtid tills timmen
förvandlades till middagstid. Samtalet gick så bra,
att vi bestämde oss för att stanna på middag, efter vilken tid bestämde vi
att ta en film. När servitrisen kom med notan betalade han
den och när vi reste oss för att gå såg jag varför han redan satt
på restaurangen när jag kom dit och varför han inte gjorde det fullt
stå upp för att hälsa på mig. Den här snubben var ungefär 5'7 tum lång! Nu är jag
5'4″, och i stövlarna som jag hade på mig var jag nästan längre
än han! Jag blev så upprörd att jag omedelbart tappade smaken
för filmen, hittade på en ursäkt för att jag plötsligt inte mådde bra (det måste ha varit fisken) och boogie på atta'
där.
På väg hem tänkte jag:"Är det här vad nätdejting är?
Dejta förlorare efter lögnare, aldrig hitta den där?" Jag säger inte
att den här killen var en förlorare eftersom han var kort. Hela
problemet för mig finns i det faktum att han LJÖG. Jag kan inte
stå med lögnare. Om han ljög om något så självklart som sin
längd, vad skulle han annars ljuga om?
Jag lärde mig väldigt snabbt att när det gäller nätdejting måste man
vara extremt specifik om vad man vill ha, och man måste
hålla fast vid sina vapen. Inte för att en del av de som läser de
specifikationerna ger ifrån sig i alla fall. Jag skrev i min profil att jag
inte var intresserad av att dejta någon över 45, och jag fick regelbundet mail från
män långt över den åldern.
Jag lärde mig att jag måste vara självsäker nästan till den grad
att vara aggressiv när det kom till dejting online. Jag var tvungen att säga
vad jag menade och mena det jag sa. Som ett resultat dejtar jag
någon (8 månader nu) som uppfyller alla kriterier
som jag tänkte hitta hos en man. Han är fysiskt attraktiv
(Ja, det spelar någon roll), och Herre hjälp mig, han är smart som en
dator (hjärnan gör mig svag). Han är också en fantastisk person
inuti, och han kommer bra överens med mina barn. Vi bor i
helt motsatta ändar av staden, och om det inte vore för att
stöta på varandra på nätet, är jag säker på att vi aldrig hade
mötts.
Jag valde att tänka på nätdejting enligt följande; när jag är i en
bar och någon förlorare provar sin lama pickup-linje på mig, måste jag
svara honom på något sätt, eller hur? När jag dejtar online
behöver jag inte svara alls! Jag har fler män att välja på
än de i min närmaste krets av vänner och bekanta och
kan välja mellan så långt bort jag vill.
Om du funderar på att göra det med dejting online, gå för
det! Om du är smart har du inget att förlora, och absolut
allt att vinna.
Copyright 2005 Nicolette Arden. Alla rättigheter reserverade