Jag skulle vilja prata om landet som alla föräldrar fruktar; platsen
ingen kommer att erkänna att de har besökt men där alla främlingar verkar vara
från – Landet av oinbjudna åsikter.
När jag var gravid kände jag det som om skylten runt min hals
med texten "Snälla berätta din födelseberättelse" förvärrades endast av
den som hängde över min utvidgade rygg och proklamerade:"Snälla
kommentera hur min kropp ser ut." Här är ett urval av faktiska
kommentarer från faktiska bekanta (men uppenbarligen inte bra
vänner!):"Du är gravid? Tack och lov! Jag märkte att dina
lår blev bredare.” "Du är gravid? Du och din
man har varit gifta så länge att jag bara antog att ni inte kunde
skaffa barn." "Titta på dig:" -för mig när jag var gravid i 8:e månaden- "Dina
ben ser inte ut som om de har blivit för stora, eller ser de bara små ut i jämförelse med resten av er ?”
Vad är det med reproducering som ger vårt samhälle fritt spelrum
att kommentera sådant som annars skulle vara extremt
förbjudet? För hur förödmjukande sådana kommentarer än var medan jag
var gravid, var de till stor del begränsade till fysiska
observationer, medan när du väl har fått ett barn verkar alla
gilla att kritisera ditt förlossningsarbete , hur du matar ditt barn,
hur du klär dem och så vidare. Här är några av mina favoriter:
När jag fick reda på att jag hade ett kejsarsnitt (inte efter eget val!), utbrast en
(barnlös) bekant till mig:"Du hade ett kejsarsnitt? Det är fusk! Det är inte arbete, som verkligt arbete.”
FUSK??? URSÄKTA MIG??? Var det fusk att göra en större operation,
leva på ett morfindropp i två dagar och sedan mödosamt krypa
hem för att börja ta hand om en nyfödd? Var det fusk att
inte kunna sitta upp i sängen utan att desperat ta tag i
sänggaveln i flera veckor? Eller så kanske det var fusk när jag var tvungen att
hålla en kudde mot mitt snitt för att försöka lindra den outhärdliga
smärtan när jag hostade eller nysade i veckor efteråt. Jag förstår
vad hon sa om att inte behöva gå igenom smärtan av
förlossningen, och jag förnekar inte på något sätt styrkan och
moden som krävs för att göra det, men ärligt talat! Vem säger något
sånt? Ett annat exempel på en upptagen människa – en av mina vänner i Lamaze-klassen
kunde inte amma. Hon försökte i sex veckor, och
lita på mig, hon försökte allt, så snälla skicka inte ett e-postmeddelande till mig
och frågar:"Har hon försökt (fyll i fältet)?" Svaret är:"Ja,
hon försökte det." Så efter sex veckor var hon tvungen att gå till formeln för
sin son, som trivs och är frisk, men varje gång det kommer upp
i samtalet måste hon utstå "Försökte du (fyll i
tomt)?” Och det är det bästa scenariot; Jag är säker på att hon har blivit
utskälld av många kvinnor för att ha gett sin son (flås!) formel. Titta,
Jag tror att alla är överens om att amning är mycket överlägsen
formel av många anledningar. Men när valet är formel eller
I.V., ja, det är därför formeln uppfanns! Vad tror folk
att de kommer att åstadkomma, vilket får henne att må dåligt för att göra det
som krävs för att få i sig kalorier i sin son? Varför känner folk sig inte så
djärva på andra områden i vårt liv? Jag har aldrig haft någon som kommit
fram till mig i en park och sagt:"Du vet, den hamburgaren du
äter täpper till dina artärer och förgiftar din lever och
du är verkligen gör dig själv en björntjänst." Eller vad sägs om, "dam,
Jag känner dig inte, men det är helt klart för kallt ute för att du ska
ha en så tunn jacka utan hatt. Det är bara
oansvarigt." Ändå vet jag att det finns mammor där ute som har
fått motsvarigheten sagt till dem av totalt främlingar om
sina barn.
Titta, jag vet att det är något med hjälplösheten hos ett litet
barn som tar fram beskyddaren i oss alla. Jag säger helt enkelt
att vi borde försöka komma ihåg våra sociala gränser lite
bättre och ge människor fördelen av tvivel innan vi börjar
inleda en föreläsning eller en häftig kommentar. Mina lår tack.