När jag var gravid i vecka 8 gjorde jag ett ultraljud och kunde inte tro vad jag såg, ett litet litet flimrande hjärta från det nya livet som växte inom mig, min man och jag var överväldigade av glädje.
3 veckor senare och jag var nu gravid i vecka 11, jag vaknade den morgonen och tänkte att det bara var en vecka kvar tills jag är säker (från missfall). Inte för att jag hade varit särskilt orolig eftersom jag inte trodde att något sådant någonsin skulle hända mig.
Jag gick till toaletten och märkte en blodfläck, jag lugnade mig själv genom att komma ihåg att böcker säger att detta kan vara ganska normalt. Jag höll problemet för mig själv i hopp om att det bara skulle gå över. Efter att tvångsmässigt återvända till toaletten för att kolla vad som hände bestämde jag mig för att meddela min man att jag såg. Vi gick till läkaren som försäkrade mig om att detta kan vara väldigt normalt och skickade mig iväg. På något sätt fick jag nys om att det här inte var rätt, jag sa till min man att jag kände mig tom inuti att något hade gått fel. Blödningen ökade under den natten så nästa morgon var vi på sjukhuset. Efter vad som verkade vara en evighet beställde de äntligen ett ultraljud. Min man och jag satt tysta och tittade intensivt på skärmen och väntade på att se flimret som hade gett oss så mycket glädje bara 3 veckor innan. Det fanns inget flimmer, det hade slutat och med det kände jag att mitt hjärta också hade stannat. Smärtan som jag kände var obeskrivlig. Jag kände att jag föll i ett djupt mörkt hål och även om min mans armar var runt mig och trots hans tröstande ord kände jag att jag var väldigt ensam.
De kommande 24 timmarna var hemska för mig, jag hade schemalagt en utvidgning och kyrett nästa dag men under natten hade jag fruktansvärda sammandragningar var 20:e minut och blödningen hade ökat – hur kunde detta hända och varför måste det vara så grymt, inte bara att förlora barnet jag ville så gärna utan att göra det med sådan smärta. Det kändes som om min bebis och mitt hjärta slets ifrån mig. På morgonen hade den fysiska smärtan försvunnit och min lilla också.
Under de kommande veckorna upphörde inte hjärtesorgen. Gråten avtog men inte när jag var ensam. Vänner och familj kom med tröstande ord men de hade ingen effekt. Jag kände mig extremt ensam, det var allt jag kunde tänka på men ingen verkade förstå, ämnet passerades väldigt snabbt som om det var ett förbjudet ämne. Orden ... det måste ha varit något fel med det, det händer av en anledning, åtminstone var det bara tidiga dagar eller statistikens 1 av 4 graviditeter slutade så här var inte vad jag ville höra, jag visste allt det men vad jag ville höra var en förklaring med 100% säkerhet varför detta hade hänt mig, jag ville ha svar på frågor som inte kunde besvaras, och som aldrig skulle besvaras.
Det där lilla livets flimmer kommer alltid att finnas i mitt minne och ingenting kan någonsin ta den speciella lilla plats, men när veckorna förvandlades till månader gick snyftningarna och smärtan minskade. Den där djupt mörka platsen jag föll i blev ljusare och med tiden insåg jag att jag inte var ensam, att de tröstande orden jag inte ville höra var mina vänner och familj som försökte det enda sättet att de visste hur man tänder ljuset igen för mig i det där djupa mörka hålet.
Jag bestämde mig för att skriva den här artikeln för att förhoppningsvis hjälpa dem som nyligen har gått igenom traumat av missfall att inse att de inte är ensamma och att känslorna de känner är ett normalt svar.
Jag hoppas också att du ur familjens eller vänners synvinkel kan ta med dig några tips för att hjälpa din sörjande älskade. Vad du kan göra för mig är
1. Lyssna, de kommer att vilja prata om det, om du försöker ändra konversationen ger det en känsla av att livet de just förlorade var obetydligt.
2. Försök att om möjligt undvika att använda dessa rader under de första veckorna:
'Du kan få en till' ' åtminstone var det tidigt på dagen' 'det måste ha varit något fel med det' 'det händer av en anledning' Dessa ord kan visserligen ha en ring av sanning, men tröstar inte just då.
3. Undvik henne inte, ge henne många kramar och låt henne veta att hon har sin familj och vänner runt omkring sig.
Det finns supporttjänster inrättade för dem som har drabbats av missfall både lokalt och på webben. Dessa kan vara användbara särskilt om ingen annan i närheten har upplevt samma trauma. Att prata med människor som har haft samma upplevelse kan få dig att känna dig mindre ensam.
Leisa fick totalt 3 missfall men är nu en stolt tvåbarnsmamma. Ägare och operatör av Bumps and Bundles – http://www.bumpsandbundles.com.au – artikel- och resurskatalog för allt som har med moder att göra. Här kan du hitta fler sådana här berättelser, eller så kan du publicera din egen berättelse.